Ligustica (Apis mellifera ligustica), även kallat Italian bee på engelska, är en underart av honungsbi. Den har länge varit populär bland biodlare, och har avlats världen runt i åtminstone ett par hundra år. Man tror att denna lilla insekt kommer från kontinentala Italien, söder om Alperna och norr om Sicilien, och att den kan ha överlevt den senaste istiden i Italien. Arten skiljer sig från andra i området, och är den mest utbredda arten av honungsbi, då den har visat sig väl anpassningsbar i de flesta klimat. Från subtropiskt till svalt så trivs detta bi ganska bra, men mår lite sämre i kvava, tropiska områden. Det kallas ibland för ligurianskt bi, och infördes till Storbritannien år 1859 av biodlaren Thomas White Woodbury.

Då ligusticabiet vuxit fram i det varma, sköna medelhavsklimatet, så har det ibland svårt att anpassa sig till de hårdare vintrarna och svala, våta vårarna på de norra breddgraderna. De bildar inte klungor på vintern för att hålla värmen, och de behöver mer näring för att kompensera för den värme de förlorar på grund av detta. De har också en tendens att föröka sig sent på hösten, vilket också ökar aptiten.

Ligusticabiet är lite mindre än andra honungsbin, med kortare hårstrån på kroppen, och är även ljusare i färgen. Det finns tre olika färgvariationer hos denna biart; klargul, läderbrun, och blekgul. Tungan är 6.3-6.6 mm lång. Det finns inget som tyder på att Ligusticabiet är mer motståndskraftigt gentemot de kvalster som ofta drabbar det nordiska biet (Apis mellifera mellifera), och de verkar också svagare mot andra parasiter än det nordiska biet. De kan inte hålla avföring under längre perioder och behöver därför oftare flyga ut än nordiska bin, och de är mottagliga för flera olika sjukdomar och parasiter som normalt drabbar honungsbin, såsom Varroa destructor. Detta bi har ett rykte om sig att vara lugnt och snällt, även om de som korsats med mörkare varianter kan ha ett lite hetare temperament. Det är det lugna humöret som gör ligusticabiet så populärt och utbrett ― lätt att hantera och betydligt mer passivt än andra. Den ljusgula färgen bidrar också till att denna art föredras, av rent estetiska skäl.

Denna art har flera styrkor gentemot andra biarter. Den är som sagt anpassningsbar under flera olika förhållanden, håller rent väl (vilket vissa experter tror kan ha en inverkan på sjukdomsspridning), och är utmärkt på att hitta föda. Den bygger bra och starka kupor, till högre grad än nordiska, mörkare bin, och har mindre tendens att svärma jämfört med andra honungsbiarter. Arten har dock även flera svagheter, som tidigare nämnt, till exempel brist på vitalitet, svaghet gentemot sjukdomar, och högt intag av lagrad föda. Den stora förökningen sent på hösten leder till stor aptit under vintern, vilket kan ge försenad och förslöad utveckling framåt våren. Ligusticabiet är också ökänt för sin tendens att stjäla från andra kupor när det råder brist på nektar, vilket kan orsaka problem för biodlare och även sprida sjukdomar mellan kuporna.

Ett bisamhälle, oavsett invånarnas underart, är ett relativt rättframt system. Alla bin har sin roll, och dessa roller är drottning, drönare och arbetsbi. Drottningen är störst till storleken, lever inne i kupan, och har som enda uppgift att föröka sig ― men hon tas väldigt väl om hand. Drönarnas uppgift är att para sig med drottningen, och utöver detta har de inte särskilt mycket att göra, utan lever ut sina liv inne i kupan och tar det lugnt. Men de får inte övervintra. Istället slängs de ut ur kupan framåt vintern och fryser ihjäl. Arbetsbina är betydligt fler till antalet, är alla honor, och har varierande uppgifter under sina liv. Först och främst städar de ur kammaren de kläckts ur, och sedan matar de larver ― det finns ingen tid för vila. Sedan är det också viktigt att mata drottningen, som behöver en slags geléliknande blandning av pollen och honung för att överleva och må bra, samtidigt som arbetsbina ser till att bygga nya kammare för henne att lägga ägg i.

Arbetsbina tar sig även an rollen som vakter, och skyddar då drottningen och kupan från inkräktare, samtidigt som de håller ordning i bisamhället. Sist men inte minst, så skickas de ut ur kupan för att leva ut de sista tre veckorna ― och den sista halvan ― av sina liv. Här kommer deras mest kvalificerade syssla, det vill säga att samla mat.

Det finns allså flera för- och nackdelar med denna biart. Vacker, lugn och anpassningsbar, men även med en mottaglighet för sjukdomar och en tendens att äta upp mycket av det de producerar. Håller man inte efter överskottet med honung i kupan riskerar man att förlora en del till hungriga bin, som kan överäta då de som sagt förökar sig ovanligt mycket jämfört med andra arter. Men trots allt detta så råder det inga tvivel om att ligusticabiet är oerhört  populärt, och att detta inte verkar vara på väg att förändras någon gång snart.

Källor:

https://en.wikipedia.org/wiki/Italian_bee

http://mountainsweethoney.com/2014/12/16/difference-italian-carniolan-honey-bees/